Krigsbarn 13760 

Åren i Finland

av Sven Sundström

ÖVERBEFÄLHAVARENS DAGORDER 14.3.1940

”Soldater i Finlands ärorika armé! Fred har slutits mellan vårt land och Sovjet-Ryssland, en hård fred, som till Sovjet utlämnat så gott som varje slagfält, på vilket Ni gjutit Ert blod för allt vad vi skatta dyrt och heligt……"

Den 13 mars 1940 var man tvungen att godkänna Sovjetunionens krav för en fred. ”Republiken Finland samtycker att till Rådsunionen mot en årlig arrendeavgift om åtta miljoner finska mark på trettio år utarrendera Hangöudd jämte omkringliggande havsområde.” Arrendetiden blev dock bara dryga 1½ år, för det visade sig relativt snart att Hangöudds betydelse som en del av ”låset” över Finska viken minskat. Så redan i oktober-november 1941 påbörjades evakueringen av den sovjetiska marinbasen (de 28000 man starka trupperna behövdes dessutom inför vintern bättre på annat håll), och den 4 december 1941 tågade man då åter in i Hangö och kunde hissa Finlands stolta fana.

Jag anser att överbefälhavaren Mannerheims dagorder på ett vis inleder mitt liv. Mina föräldrar Svea och Holger Holmström, och mors föräldrar Irene och Gustaf Rosendahl (Tvärminne) och fars föräldrar Emilia och Gustav Holmström (Sandö) bodde alla i Hangös närhet. Min syster Gunvor föddes i Hangö den 13 mars 1939, så på hennes ettårsdag slöts freden och vi måste lämna Hangö. Tyvärr har jag aldrig frågat mina släktingar, och ingen har berättat, hur vi lyckades överleva bombningarna då det första allmänna alarmet gavs 9.37 den 30 november 1939, och därefter många till, fram till den 20 mars 1940 då vi lämnade Hangö.

Hangö hörde till de mest (tolfte plats) bombade städerna i Finland, hela 72 gånger med 2800 bomber, genom sin närhet till Estland med bara några minuters flygtid från deras flygfält. Redan vid den första bombningen den 30 november vid middagstid träffades tre personer som dog av sina skador. Den frivilliga bortflyttningen från Hangö under vinterkriget minskade tydligt risken för människooffer när bomberna föll över staden med omgivningar. Faktiskt uppges endast sex dödsoffer under bombningarna.

Antagligen invaggades vi i falsk trygghet på farfars lilla gård i Sandö eller ibland i Tvärminne. Förlossningar sköttes i hemmen, med reservsjukhus i Täktom skola och Dynamitfabrikens källare, som faktiskt klarade sig oskadd. Jag vilade ännu ofödd tryggt i mammas mage, då vi måste lämna Hangö i mars 1940. Vi hade såtillvida först tur, då morfarsfar Otto Rosendahl ägde parcellen Östergård på Storön/Möön i Bredvik by av Bromarv. Där föddes jag i stugan den 26 maj 1940, så det står Bromarv i mitt pass. Jag har 70 år senare besökt ön, men där finns bara husets stenfot kvar, grindstolparna och en rotfruktskällare. Men vilken lycka varar evigt?

Gränsen till det evakuerade och ryska Hangö gick vid norra Horsö, en knapp kilometer söder om Storön där vi var bosatta. Ryssen besköt ofta grannholmarnas vaktmanskap och redan den 23.10.1941 stod slaget vid Sommaröarna. Vi hade förstås varit tvungna att evakuera igen, denna gång till Sjundeå, torpet Mamrelund/Toramäki som tillhörde gården Herrdal. Varför det blev just denna plats, har jag inte kunnat utreda, trots forskningar i dopböcker och gravhandlingar. Jag har återsett också denna plats, nu elektrifierad renoverad jaktstuga, då ett torp utan allt, ”bakom all ära och renlighet”, som man brukar säga. I torpet Mamrelund bodde Sven, då 1 år, med syster Gunvor, 2 år, och mor Svea (7.10.1918 – 29.9.1941) 22 år, hennes yngre bror Rainer (9.5.1934 – 10.5.2006) 7 år, och mormor Irene (42 år) och morfar Gustaf (45 år) redan då ”lastgamla” i mina ögon, då jag några år senare återsåg dem. Vår far Holger var vid fronten, 1940-1941 i befästningsarbeten på Åland, senare 1942-1944 på Karelska näset i järnvägsbrobygge vid Uuksjoki. Han kom hem från kriget oskadd och fick småningom jobb på Dynamitfabriken i Hangö. Mor Svea var igen havande och väntade sitt tredje barn i september. Detta var tyvärr den dåtida för kvinnan slitsamma takten med årligt barnafödande i en arbetarfamilj. Vår bror Kurt föddes den 21.9.1941 hemma i torpet under primitiva förhållanden. En infektion tillstötte och 7-åriga morbror Rainer skickades för sent att söka läkarhjälp. Mor dog inom en vecka i barnsäng den 29.9.1941, knappa 23 år gammal. På torpet fanns några kor och en häst, men knappast mormor och morfars. Ingen svalt direkt ihjäl tack vare mjölkande kor, eget potatisland, grönsaker och fiske för eget bruk och försäljning. Frälsningsarmén, som besökte torpet, insåg dock misären och verkade för att Sven 1 år och 11 månader och stora syster Gunvor 3 år 2 månader fick åka som krigsbarn till Sverige.

Den 30.4.1942 med Socialministeriets Barnförflyttningslapp Nr 13760 runt halsen åkte då Sven Gustav Holmström, i grupp C, med 400 andra barn med M/S Arcturus från Åbo till Stockholm. Fartygsresan var ingalunda riskfri, för ett år senare träffade en torped ett eskortfartyg, medan Arcturus kunde fortsätta sin resa. Transporten påminde nog mest om boskapstransport i ett kalt lastrum, dock med många uppoffrande snälla tanter som ledsagare. Vid ankomsten stundade läkarkontroll, säkert med avlusning. Jag hade en medfödd svulst på höger arm, så jag måste först opereras och behandlas med radium, innan jag efter 4½ månad fick åka till min slutliga destination i Dalsland. Syster Gunvor fick genast åka vidare till Torp i Rölanda socken av Dalsland, och en pensionerad lärarinna som mottagare. Socialministeriet hade sett till att vi placerades i hem belägna nära varandra, jag faktiskt bara 5 km ifrån på en liten bondgård, så att den sociala kontakten skulle upprätthållas under vår sverigevistelse, vilket också fungerade i åtminstone vårt fall.

Tyvärr var vår lillebror Kurt för ung för att få resa med. Han växte upp i Hangö i sträng uppfostran hos mormor och morfar och skolgången blev snabbt lidande. Livet på sjön var en hård skola. Det sägs att miljön har stor inverkan på livets utformning, och i så fall är detta ett beklagligt exempel. Livet spårade i Sverige helt ur och han dog i november 2013 i Malmö 72 år gammal. Han gifte sig tre gånger och har i det första äktenskapet en dotter. Jag som hade haft bättre tur i livet, kände en tacksamhetsskuld, och försökte hjälpa honom att starta upp en rörelse i Hangö i medlet av 1990-talet då han redan var över 50, men det blev rena döden och bolaget gick snart i konkurs, dock utan nämnvärda ekonomiska förluster för mig. Bara den stora besvikelsen kvarstår.