VEM TOG INITIATIVET?

Maja Sandler, Sveriges utrikesministers maka var, tillsammans med några andra personer, Hannah Rydh, Elsa Bruun, Bertel Nyberg, initiativtagare till barnförflyttningarna till Sverige. Det var inte alls självklart att man kunde förutsätta att föräldrar är redo att skicka sina barn till Sverige, vilket riksdagsledamot Miina Sillanpää meddelat dem. Många tyckte att man kunde sända barnen ut på landsbygden bort från de farliga bombningarna av städerna, t.ex. Hangö och Helsingfors redan 30 november 1939. Vad tänkte fäderna ute vid fronten?

Det fanns många organisationer och motton i Sverige: Centrala Finlandshjälpen, Rädda Barnen, Finlands sak är vår, Ett folk är i fara! Damerna Sandler och Rydh hade erfarenheter av barntransporter under första världskriget, då Österrike och Tyskland sände över 21 000 barn till Sverige. Sveriges statsminister Albin Hansson var mycket svalt inställd till Finland. Vår minister Juho Koivisto var helt emot förflyttningarna, och tyckte att motsvarande ekonomiska bidrag skulle varit av större betydelse. Sverige hade under vinterkriget stött Finland med ca 490 miljoner kronor, vilket var deras största satsning till något annat land. Eljas Erkko medverkade till att damerna Sandler och Rydh fick träffa Marskalk Mannerheim i S:t Michel den 19.12.1939. Detta möte blev nog avgörande fast Mannerheim uttryckte sig mycket försiktigt: ”Fältmarskalken ser inte från sin synpunkt några betänkligheter mot överförandet av barn till Sverige” Han uppmanade inte direkt till att förflytta barn till Sverige utan lämnade avgörandet till familjen själv. Socialminister K. A. Fagerholm verkställde därefter operationen. 

VILKA ÅR OCH HUR MÅNGA?

Det är mycket oklart hur många barn som fick åka till Sverige, och dessutom till Danmark. Barntransporterna till Sverige kan indelas i 2 skeden. Under det första skedet 1941-1942 sändes ungefär 21 000 barn. Gunvor och Sven åkte den 30 april 1942. Under det andra skedet, storbombningarna av Helsingfors 1944-1945, åkte ca 31 000 barn. Det fanns 5 400 barn som kom hem emellan och åkte igen. Många åkte privat, 15 000 – 25 000 barn. Till Danmark åkte åtminstone 4000 barn, kanske 5000, genom Mannerheimförbundets försorg. Avvikelserna blir rätt stora 71 000 – 82 000 barn.
Ännu svårare är det att beräkna hur många barn som stannade kvar, allt från 7 000 - 10 000 - 15 000 har nämnts! Det fanns stort intresse hos de svenska fosterföräldrarna att adoptera de barn som de haft till låns. Några lyckades få läkarintyg på att barnet tar skada om det rivs upp igen från en trygg miljö. 

HUR?

Transporterna sköttes till en början, såsom i vårt fall, med fartyget Arcturus där man omvandlat lastutrymmena till barnkammare. Barnen genomgick först läkarundersökning och fick sin namnlapp kring halsen, och senare för vidaretransporten i Sverige en forsedel med namn, märkt g för gosse och 1 st. barn. Ganska enkla rutiner! Själv fastnade jag sedan i läkarkontrollen i Stockholm. Transporterna Finland-Sverige klandrades som för riskfyllda. Sommaren 1943 missade en torped fartyget och sänkte bara eskortbåten. Härefter övergick man till tågtransporter upp genom Finland via Torneå, och sedan från Haparanda ner genom Sverige igen. Tågen var dock tvingade att stanna i skogen under flyganfall, så dessa transporter var nog inte heller så lätta och säkra. 

RÄTT?

Med facit i hand kan man ju fråga sig om detta var rätt. Vad borde man ha gjort? I Klaus Härös film: Den bästa av mödrar var ju situationen besvärlig. Pojken Eero kom från ett finskatalande hem där pappan stupat i kriget. Vad skulle mamman som ensamstående änka göra? Då pojken kom till fosterhemmet så var han inte riktigt önskad, för de hade förlorat sin dotter. Han talade bara finska så dom förstod ju inte alls varandra. Nå det gick bra småningom, och då han om några år skulle åka hem så talade han svenska och hans mamma talade fortfarande finska, så språkbadet började om igen. Dessutom hade hon haft en tysk manlig vän däremellan.

Pentti Kavén (själv krigsbarn i Tibro nära Skövde) har i sin doktorsavhandling, Under den humanitära hjälpens täckmantel. De politiska faktorerna vid barnförflyttningarna till Sverige under och efter våra krig, dragit slutsatsen att motsvarande barnförflyttningar inte skulle verkställas idag. De var mest politiskt betingade. För egen del har jag bara goda minnen.

Barnförflyttningarna från Finland var ett världsrekord i sitt slag.

Sven Sundström 04/2017