av Kristina Dufholm
Kanske det var på hösten 2014 jag en dag såg en trevlig planch med en bild av en krock utanför Borgargården på Gustav Wasas gata i Ekenäs. Krocken skedde någon gång i början på 50-talet. Det fanns en text också på planchen där "vem det vara må" inbjöds att delta i samtal om femtiotalet. Samtalet skulle gå av stapeln första tisdagen i månaden i Blombergska huset på museiområdet.
Första mötet hölls i februari 2015. Ganska många ställde upp. Det vankades kaffe och goda kex och efter att var och en presenterat sig körde vi igång. Initiativtagaren, museipedagogen Susanna Louneva, berättade litet om sina tankar kring det vida ämnet femtiotalet och ganska snart enades deltagarna om var och en berör "sitt" femtiotal. De närvarande var alla födda på trettio eller förtiotalet. Det är de årsgångarna som var unga eller barn på femtiotalet. Alla hade vi upplevt kriget på något sätt. Kanske hade det även lämnat sin prägel.
Vid de första samtalen följde vi inga givna ämnen utan var och en berättade om sina minnen och upplevelser. Vid de följande träffarna fick samtalen stramare former. Vi försökte hålla oss till givna ämnen men ändå flödade diskussionen fritt. Kanske det var friheten att tala fritt som gjorde oss, eller åtminstone mig, så gott. Vi diskuterade skola, mat, kläder, bostadsbristen och boende, design, stadsplanering, fritidssysselsättning som hobbyn och sport, hälsa och sjukvård, helger, lärare, köpkort, institutioner som Dragsvik och Seminariet för kvinnor och dessas betydelse för stadsbilden och stadens invånare.
För oss var det en period i våra liv då så mycket skedde: vi avslutade vår skolgång, började kanske studera eller jobba, måhända gifte oss, fick barn. Vi levde under "knapphetens stjärna" som min morfar brukade säga. Det var ännu brist på det mesta. Bostadsbristen var skriande. Brist på byggnadsmaterial, på motorfordon mm. Men arbete fanns för den som ville jobba. Själv blev jag klar med mina studier 1962 och aldrig under studietiden tänkte jag tanken att jag inte skulle få jobb när jag blev färdig. Dagens ungdom har betydligt kärvare; ta examen garanterar ingalunda att man hittar ett jobb!
Början av femtiotalet var fortfarande "farans år", men det tänkte åtminstone inte jag ännu. Jag upplevde att jag levde i ett fritt land, att "landet" stödde och uppmuntrade ungdomen, att framtiden var vår. Så här när vi firar 100 år av självständighet känner jag tacksam över att få leva i Finland, i ett land med en i huvudsak sund demokrati, jämlikhet och ordets frihet.
Hos mig personligen innebär mötena första tisdagen varje månad förväntan. Samtalen väcker till livs glömda minnen, jag hör om förteelser och händelser som jag inte tidigare känt till och får delta av vad de andra berättar om sina upplevelser. Det känns betydelsefullt.
